Elin Nilsson.

Sorg.
Det är precis det jag känner.
Klockan är lite över nio och jag sitter på baksidan av gården och tittar på när solen går ner bakom molnen.
Jag har i alla fall lite stolthet.
Mor ville ha med innan idag på att plocka jordgubbar.
Så det gjorde vi.
Vi plockade 8 kg jordgubbar.
Sen fick hon för sig att vi skulle plocka kantareller.
Först sa jag nej, men sen kom den där obehagliga känslan i magen.
Så jag ångrade mig och sa ja, för att jag skulle kunna koppla bort det dumma för ett tag och koncentrera mig på något annat.
Det slutade med att det var jag som plockade svampar som en idiot.
Och jag tyckte att det var kul, så i morgon ska vi fortsätta.
Ler lite smått där jag sitter, men sen kastas jag in i min situation igen.
Jag fick ett meddelande som snabbt drog mig tillbaka in i verkligheten.
Läser det och stänger sen av mobilen.
Jag orkar inte.
Det ger bara för mycket frågor och tankar och minnen.
Dom minnena.
Dom som jag hade kunnat göra allt för att radera.
Om jag bara hade kunnat radera dig från mitt huvud.
Då hade jag ju inte heller haft minnena kvar.
Då hade jag nog varit glad.
Eller så hade jag varit död.
Jag vet inte vilket.
Jag reser mig upp och går lite.
Låter fötterna leda mig.
Dom leder mig in i duschen.
Går direkt ut från dushen och lägger mig i sängen.
Jag sover.
Jag sover till minnenas musik.

Jag sover.