Not alone
Jag har alltid gått och tänkt att just jag är unik.
Men, är jag egentligen det?
Vi alla söker efter ett pefektionsideal och vi försöker anpassa oss så mycket för att
bli så bra som möjligt.
Dock så är jag nog ändå en blandning av det hela.
Visst, jag försöker ju själv efter det perfekta. Men inte det perfekta för andra,
utan det perfekta för just mig.
Men det konstiga är att om jag hade sett mig själv eller känt mig själv och haft min perfektionsvinkel, så hade jag tyckt att jag hade varit helt okej. Men att leva i den kroppen jag har och leva med mig själv , så tycker jag att jag är allt annat än okej.
Men jag tycker att nästan alla andra är helt otroligt fina och vackra så som dom är!
Men att säga att jag själv inte är det är ju som en kränkning mot alla andra på ett sätt.
Det är ju hemskt!
Jag har även märkt hur mycket man blir påvekrade av andra utan att man faktist tänker på det.
till exempel om någon säger "fan vad tjock jag har blivit!", och så tittar man på presonen som nästan är pinnsmal och sen tittar man på sig själv och ser att man är säkert 20 kilo tyngre.
Då blir man lite fundersam...
Jag vet att jag inte är den enda som tänker såhär.
Och jag är inte heller den som trycker ut 5 liter för mörk foundation i huvudet varje dag för att gå till skolan, utan jag är den som antingen skiter i smink, eller gör en naturlig sminkning om jag skulle ha någon blemma eller något liknande.
Och nu på senaste gör jag bara två flätor i håret eller sätter upp det i en svans eller ja, jag gör inte så värst mycket mer med mitt utseende.
För just då känner jag " Det här är jag! Varför inte bara visa det naturliga som jag fick? "
Men, det finns en utseendesak som har fastnat i mitt huvud och det kommer nog finnas där ett tag med, och det är just vikten, eller storleken på mig själv.
Jag kan se mig själv i spegeln och tänka "fy fan vad tjock jag är!! Jag måste banta!" eller i mitt fall, sluta äta.
men sen kan jag se på foto om jag står brevid en kompis som jag tycker ser jättesmal ut och se att jag bara är någon/några centimeter större.
Men ändå kan jag ha dessa tankarna.
Det är verkligen konstigt.
Kom med några kommentarer så jag får höra vad ni har att säga!
Fridens!
oj vad jag känner igen mig i texten, har du varit inne och rotat i min hjärna !? för har du det så ber jag dig att låta bli ;) skämt o sido, men jag vet hur det känns , men jag har satt upp ett mål och är jag inte nöjd då, då får jag helt enkelt byta ut mina ögon. men jag tror att nästan alla tänker så som vi gör. vi får helt enkelt sluta o tänka (Y)
Alla tänker så, precis alla. Jag har vägt 75 kilo och nu väger jag 55 kilo. Allt ligger psykiskt så du vet. Det är bara du som kan ändra på dina tankar. Jag har känt på hur det är att vara smal och mullig. Och ska jag vara superärlig: det är skönare att vara smal. Hela ens inställning ändras. Man blir gladare. Tankarna försvinner. Nu låter jag som en som förespråkar smalhet, men det gör jag inte alls. Som sagt, det är personligt. Och det är så jag känner. Mår du dåligt över hur du ser ut så ändra dina matvanor. Sluta med godis. Tro mig, det hjälper skitmycket. Det var det enda jag gjorde. Och vips så försvinner kilona. På ett halvår. Det gör mycket, i dagens samhälle och ideal. Känner du att du är stark nog så stå emot och var glad över den du är. Men bara för att du ändrar dig lite blir du inte en barbie eller något för det. Du är ju fortfarande samma person. Det finns säkert någon som tycker jag är ute och cyklar. Men det är så jag känner. Och så jag tycker. Om jag får välja - 75 eller 55? Mycket lätt val. Jag kommer aldrig gå tillbaka till 75. Att använda mat som tröst var inget för mig. Dock...så klarar man inte det själv. Min pojkvän blev ihop med mig när jag vägde 75. Han älskade mig för den jag var. Inte för hur mycket jag vägde. Det gjorde mig så jävla glad. Jag började att ta hand om mig själv istället. Och utan att jag visste om det, utan lite godis, så försvann all denna last som JAG mådde dåligt av.
Hoppas du förstår vad jag menar. Som sagt, det är från person till person. Men så här lyder min historia och mina tankar.
Tro mig; du ÄR unik. Och sluta inte äta, för Guds skull, man kan inte få en mer korkad idé ifall man vill gå ner i vikt! Ät nyttigt och rör på dig, det är det enda receptet för en frisk och snygg kropp. Och du ser väl rätt schysst ut?
Alltså, jag vet hur svårt det är att inte fokusera på sin vikt, men tricket är väl att sikta in sig på att hålla sig frisk och kry och må bra, snarare än att bli så smal som möjligt. Know what I'm saying?
jag tycker du e jätte fin som du e!
jag förstår hur du tänker, det e skitjobbigt. alla vill bli smalare. det enda man kan göra e att röra på sig och äta nyttigt, äta är viktigt när man rör på sig annars kan det inte bildas muskler.
Dessa tankarna har varit i mitt huvud ända sen jag var runt 10 år, och jag vet att det är väldigt fel.
Dock har jag inte börjat göra något åt det förrän nu.
och det är som så att mår jag dåligt, mår min kropp dåligt.
Väldigt ledsen att det har gått så här långt, men just nu är det nog försent att ändra på det. Tack för allt stöd jag får från er alla!
Och jag rör på mig nu när jag äntligen kan. Bara det att jag inte äter. tyvärr...
Måste bara säga att du är väldigt söt!! :) Och jag känner verkligen igen mig i din text.
Tack så mycket! :D Tror det är ganska många som gör det.
Och det är verkligen hemskt , egentligen..
Typiskt kvinnosnack detta. Hörreni damooor! Vem fan har inte komplex och saker som man vill ändra på?! Jag har det i alla fall.
Alla strävar efter att vara vackra. Men det tråkiga är att alla strävar efter samma utseende.
Är det inte inne längre att vara sig själv? Att ta sina egna beslut och göra sina egna val? Varför väljer vi då att
Typiskt kvinnosnack detta. Hörreni damooor! Vem fan har inte komplex och saker som man vill ändra på?! Jag har det i alla fall.
Alla strävar efter att vara vackra. Men det tråkiga är att alla strävar efter samma utseende.
Är det inte inne längre att vara sig själv? Att ta sina egna beslut och göra sina egna val? Varför väljer vi då att sträva efter samma ideal? Det är sexigt med kurvor. Tuttarna försvinner om man bantar. Baken också! En fin kropp är en välmående kropp. Jag precis som många andra har redan testat det där med bantning. Och jag kan i alla fall säga att jag blir en grinig bitch som tickar likt en laddad bomb om inte jag får äta när jag är hungrig. Hellre några extra kilon och ett bra liv än en insjunken kropp och ett helvete till vardag!
