Tvivel

Dump!
Där dämpte den ner.
Den obehagliga och tunga klumpen i magen.
Eller, ja. Den känns just nu som om den är i hela min kropp.
Idag kämpade jag mot mig själv.
Jag hade ett inre krig.
Och jag vann, men jag förlorade med.
Jag vet att denna känslan aldrig kommer försvinna.
Nu när det har slutat helt så repeterar man hela tiden tillsammans.
Allt man sa, allt man gjorde, allt nytt man fick lära.
Ångest.
Känslan av att bara vilja glömma, men man kan inte.
När du träffat botten, kom ihåg mig då.

Det känns tomt, eller hur?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0