Elin Nilsson.

Helt galet hur lätt jag får ångest.
Jag har det nog lite varje dag.
Vissa dagar är det värre och andra dagar är det lättare att hantera.
När jag har folk omkring mig är det ingen fara alls.
Men när jag är ensam, det är då det är jobbigt.
Det är svårt att förklara en ångestkänsla för folk som inte har ångest.
Men när jag har ångest känns det som jag har glömt något eller som jag har gjort något jag inte vill.
Eller att jag ångrar något jättemycket.
Det är en väldigt påträngande känsla och det behöver inte ha hänt något för att jag ska få det.

Jag kan vara helt normal i ena sekunden och sen helt plötsligt är det som om någon trycker på en knapp och nästa sekund kan jag sitta ner på ett golv och gråta.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på när jag började få ångest.
Tror att jag började få det så smått när jag var i 10-års åldern.
Ungefär när min mamma fick cancer.
Jag var så rädd att förlora henne.
För innan cancern kom in i vår familj så tänkte jag att dom som fick cancer , dog.

Nu när jag håller på att skriva min bok så kommer jag inte ihåg mycket sen innan min mamma fick cancer.
Visst, jag har några små minnen men det är inte många. Det var som att hela mitt liv exploderade när min mamma blev sjuk och sen dess kommer jag ihåg nästan allt ända fram till idag.

Men nu tänker jag inte deppa ner mig.
Man får i stället tänka på allt det positiva man har.
Jag ska snart blir moster igen och det räcker för att jag ska kunna rycka upp mig igen!
Barnen blåser även bort min ångest på direkten!
Och min familj.
Och alla mina underbara vänner.

Så till min familj : Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Och till mina vänner: Jag är så otroligt glad att jag har er alla. Ni är underbara.
Och till mig själv: Fortsätt tänka positivt, du kommer inte långt av att vara nere.Fortsätt le.

Fridens!
Tro.Hopp.Kärlek.