Elin Nilsson.

Var ute precis och hämtade ved, tände utebelysningen och tog in den sista tvätten.
Men precis när jag kommit ut, så ställde jag mig mitt på gården.
Helt vindstilla. Det enda som härdes var grodorna.
Helt lugnt och tyst.
Men inom mig kände jag hur paniken och stressen grep tag om mig.
Den har varit där hela tiden, under en längre tid, men jag har bara ignorerat den.
Mor sover, far är på sjukhus, Robin kommer jag inte få träffa på en vecka.
Jag är så rädd att jag ska vakna en dag och inte ha någon.
Alla är borta.
Jag vet inte riktigt vad det är med mig.
Men jag hoppas att det kommer gå över.
För så här vill jag inte ha det.
De senaste veckorna har varit så konstiga och obehagliga.
Helgerna har inte blivit som man hade förväntat sig.
Nej, jag vet inte.
Känns som saker och ting bara faller,rasar.
Såhär vill jag inte ha det.


Ingen tro. Inget hopp.ingen kärlek.