Elin Nilsson.

Jag känner inte för att blogga. Får ändå ingen respons och typ inga som läser. Kanske skulle fortsätta för min egna skull. Fast i så fall kan jag ju egentligen bara starta en anonym blogg där jag verkligen kan skriva ALLT! Och utan att någon läser. Uh, nu blev ni allt nyfikna va?
Men det är ju så. Det finns mycket jag inte skriver i bloggen.
Det är inte ofta jag skriver om mina riktigt djupa tankar, och det har en rätt så bra anledning. Det finns mycket som bara finns i mig. Tankar som finns där. Minnen, känslor. Men det stannar där. För alltid. Lärde mig att verkligen hålla tyst om de mest för det flesta efter en incident som hände för lite mer än 2 år sen. Och det enda jag kan säga är att det aldrig ska hända igen. Det har förändrat mycket i mitt liv. Det har framförallt förändrat mig.

MEN!
Jag hittade faktist en rätt djup sak som jag skrivit för ett tag sen.
Jag kommer ihåg det riktigt bra med.
Jag börjar med att lägga in själva texten som skrevs.

" Med oro i kroppen, går jag genom en vit, lång och kall korridor. Jag hör på avstånd luciasånger som sjunger genom en tv. Jag tänker på dom som kommer in genom dom stora vita dörrarna, men aldrig kommer ut genom dom igen. Jag är på ett ställe där liv förloras och där liv föds. Jag har förlorat 3 människor där. Men jag har även fått 4 nya. Och nu ligger hon där. Och jag kommer nog själv ligga där om en inte så lång tid. För snart kommer det märkas, och då kommer jag få vara där.

Jag möter kvinnorna och männen i de vita kläderna och alla ger mig ett leende. Är det ett leende av sympati? Hopp? Eller är det bara ett simpelt leende? Jag tar ett djup andetag innan jag öppnar dörrarna och jag känner hur en tår blir iskall på min kind när jag möter kylan från mörkret som slukar mig "

Detta är en text som jag skrev när min mamma låg på sjukhus.
Det var en kall vinternatt och själva texten är från samma dag som hon blev inlagd.
Jag hade tjatat på henne hur länge som helst att hon var tvungen att åka in på sjukhus. Men, mor är lika envis som jag och hon skulle absolut inte in på något sjukhus. Det hade hon inte tid med. Det var snart julafton och hon hade så mycket att stå i. Men till slut fick hon nog. Hon var helt sängliggande och jättedålig. Jag packade övernattningsgrejor till både mig och min mor. Sen blev vi hämtade här hemma. Jag fick tag på Frida, som sa att jag kunde sova hos henne. Ni som är nära mig vet hur ofta min mor ligger på sjukhus och hur ofta hon är dålig.
Vissa tycker att man borde vänja sig vid det, men jag lyckas aldrig göra det. Och av någon anledning så var denna gången så fruktansvärd.
Förmodligen för att det närmade sig julafton och vi har en stor middag här varje år.
Städningen klarade ju jag. Men maten klarade jag inte.
Sen kanske jag var extra känslig just vid tillfället. Jag hade en termin kvar av skolan. Jag var förvirrad i både kärleksliv och allt annat.
Men den gången trodde jag nästan att jag skulle förlora henne. Jag var så himla rädd. Och denna texten blir jag nästan tårögd av att läsa, för jag vet hur det kändes. Jag stannade hos min mamma till sent på kvällen och framot sen kväll/natt så gav jag mig ut för att möta upp Frida. Och det var verkligen en iskall natt och man kunde nästan känna hur tåren på kinden blev till is.

Men nog av det. Mor kom hem, Julen blev räddad och jag var nöjd!

Det var egentligen inte det jag skulle skriva, men nu blev det så. Kommer väl ett inlägg om någon dag om vad som faktist händer i mitt liv just nu!

Fridens!
Tro.Hopp.Kärlek.